Jag har knäckt koden....

Har precis läst Bodil Sjöströms Vänskapskoden (Alfabeta 2008) och fått en del svar på mina funderingar kring vänskap. Boken beskriver vänskapen ur flera perspektiv. Inte minst påminner författaren om hur viktigt det är att säga de där fina sakerna till sina vänner medan de finns kvar. Hon berättar bland annat om en vän som gått bort och hur hon höll ett tal på begravningen, fast hon egentligen velat sagt allt det fina till sin vän medan denne var i livet.

Att ha riktiga vänner är som en vacker gåva. Förhoppningsvis räcker den hela livet. Men ibland kan möten med en annan människa kännas som en.... kulturkrock. Eller som att möta ett UFO.....Lärorikt, javisst - men också komplicerat....Vänskap som kommer ur ett sådant möte lär bli stark och varaktig.

Vännerna är de som alltid finns där. Kanske mer i tanke än i handling, men ändå. Även om det ibland går lång tid mellan telefonsamtal och långt mellan att man träffas, så vet man att man har varandra. Arbetskamrater, bekanta och kompisar kanske kommer och går på ett annat sätt i livets olika faser. Det gäller inte vännerna - de finns kvar. Vännerna överlever kulturkrockar, småbarnsår, olika tycke och smak, och till och med sjukdom och död.

Förresten, så här en bit in i livet har jag blivit lat när det gäller att skaffa nya vänner. Det känns så tryggt och bekvämt med vännerna som alltid funnits där - inget behöver förklaras från början, inget behöver förställas. Okomplicerat helt enkelt. Man duger fast man har en dålig dag, fast håret är skitigt och fast man gått upp ett par kilo. Det finns alltid tid för vänner....

Nästa gång jag träffar mina vänner ska jag säga allt det där fina som jag tänkt. Hur mycket jag uppskattar dem och vilka fina egenskaper de har. Hur vackra och intelligenta de är och hur mycket jag värdesätter att de faktiskt finns där för mig när jag behöver dem. Jag tror nämligen att jag knäckt koden - vänskapskoden!